Och varje morgon blir vägen hem längre och längre

 

och-varje-morgon-blir-vagen-hem-langre-och-langre

Farfar och Noah sitter på en bänk och pratar. Under bänken växer hyacinter, just de blommor som farmor odlade i sin trädgård.

Farfar och Noah kan prata med varandra om allt. Om livets alla frågor, både de största och de minsta. Under samtalet med Noah kan farfar inte låta bli att minnas hur det var att förälska sig i farmor, och hur det var att förlora henne. Han kan fortfarande se henne framför sig och fruktar den dag då han inte längre kommer att minnas henne.

Farfar inser att den värld han känner håller på att förändras. Därför vill han stanna här på bänken med Noah, där doften av hyacinter fortsätter vara så stark. Men minnena blir allt svårare att fånga och farfar och Noah är nu tvungna att lära sig att göra det svåraste av allt: ta farväl.

Fredrik Backman tecknar här som bara han kan göra ett ömsint porträtt av en åldrande mans kamp för att hålla kvar sina allra käraste minnen, och hur hans öde påverkar dem som står honom närmast.

Jag gillade verkligen den här boken. Den gick lätt att komma in i och tog inte lång stund alls att läsa. Trots det så blev jag berörd, inte minst av relationerna i boken. Det var nog det som gjorde störst avtryck, att farfar var rädd att glömma bort alla han älskar. Vill inte säga så mycket mer om handlingen, just eftersom boken är så kort, men läs den. Ett stort plus är att Fredrik Backman skänker alla sina royalties för boken till Hjärnfonden, så varför inte stötta det?

 

Boken finns att köpa på bland annat Adlibris och Bokus

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s